Är tystnaden verkligen den bästa metoden?

I dagens Sydsvenskan skriver Kim Salomon, professor i Historia, att det är fel att inskränka yttrandefrihet och demonstrationsrätt för de grupper som är osmakliga, i detta fall nazister. I sak håller jag med honom, det är inte statens uppgift att avgöra vilka åsikter medborgarna tillåts uttrycka. Avslutningsvis för han dock fram två teser som jag har svårt att hålla med om, nämligen att nazister vinner på att de bemöts och att de försvagas om vi istället möter dem med tystnad.
Detta är en argumentation som återkommer efter varje antirasistisk protest, om det så är SD eller regelrätta nazister som utsatts för organiserat motstånd. Problemet är dock att den såvitt jag vet saknar empirisk förankring. De gånger Salomon och jag själv mötts i seminarierummet har det varit han som stått för upprätthållandet av historieämnets minimikrav, därför blir jag lite bestört av att han så oproblematiserat ansluter sig till en bekvämt borgerlig inställning av att inte göra någonting. Jag vill alltså hävda motsatsen, att det lönar sig att ställa sig i vägen för nazisterna och tydligt markera vårt avstånd från deras hat. Låt mig ta två exempel:
1. Sverigedemokraterna bygger mycket av sin retorik på att de är utsatta för en konspiration där de etablerade politiska partierna sänder ut vänster- och invandrarmobbar för att försvåra deras torgmöten. De senaste månaderna har SDU haft ett flertal torgmöten där de fått utstå spott och spe från förbipasserande såväl som från organiserade antirasister. Då borde ju deras opinionssiffror rimligen gått upp. Vilket de inte har, ett medelvärde från samtliga opinionsmätningar pekar på en svag nedgång under hösten.
2. Salomon menar att de nazister som gick i Lund stärks av varje gatsten som träffar dem. Då glömmer han att nazismen visserligen är en rörelse som söker fysisk konfrontation men att de drivs av ett nästintill maniskt behov av att ständigt segra. Vilket en snabb titt på deras rapportering av söndagens händelser också ger vid handen. Uppenbara förluster bör alltså försvaga deras förvridna övermänniskoideal. Vilket också denna film pekar på, dessa unga män tycks inte direkt andas livsluft eller tråna efter sina motståndare.
Salomon tycker våldet mot nazister är beklagligt. Jag tycker det är mer beklagligt att professorer i Historia väljer att sitta på sina varma tjänsterum och uppmana oss att göra inget. Men kanske är detta förklaringen till att den gamla nazisten Gottfrid Carlsson fortfarande hänger porträtt på Historiska institutionen, att nazister bäst bemöts med tystnad? Jag kan självfallet inte kräva att Salomon ska bryta mot lagen och delta i stenkastning mot nazister, inte minst eftersom jag själv inte tänker göra det. Däremot är han mer än välkommen att ta sin nyckelknippa i högsta hugg och ställa sig bredvid mig nästa gång det kommer nazister till Lund. Tills han visar på exempel där nazister försvagats av att stå oemotsagda tänker jag fortsätta visa dem att de inte är välkomna i min stad.