Föredrag i Malmö på fredag!

juli 22, 2009

Jag håller föredrag om min avhandling på Möllevångsfestivalen nu på fredag kl 16. Kom och lyssna (några av de andra programpunkterna ser också spännande ut)

Annonser

Slaget vid Crecy

juli 2, 2009

Det tunga rytteriet blev slagfältets mittpunkt i Europa tack vare stigbygelns införande under den tidiga medeltiden. Tack vare en till synes liten innovation kunde ryttaren tillägna sig hela hästens momentum och därigenom blev kavallerichocken den (enda) avgörande händelse varje västeuropeisk armé sökte. Det tunga rytteriets särställning skärptes ytterligare genom att det sammanföll med sociala strukturer – feodalismen – där deltagande krävde tillhörighet i den jordägande klassen. Därmed kom krigskonsten att omgärdas av en rad sociala konventioner såsom föreställningar om ridderlighet såväl som ekonomiska arrangemang syftandes till att minska dödligheten för krigsdeltagande.

Rent militärt finns det dock anledning att ifrågasätta det tunga rytteriet. Visst var kavallerichocken ett mäktigt vapen, men dess effektivitet kom också ur dess stora psykologiska verkan och rent taktiskt var den begränsad till specifika förhållanden och till att motståndaren spelade efter på förhand uppgjorda regler. Det västeuropeiska kavalleriets svagheter visades också i konflikter där motståndaren inte byggde hela sin här kring ett tungt adelskavalleri – exempelvis gentemot asiatiska ryttarfolk.

Även i Västeuropa visades snart kavalleriets svagheter. Det kanske bästa exemplet är slaget vid Crecy under hundraåriga krigets inledande skede. Den engelska armén hade härjat den nordfranska landsbygden och den franska kungen drog i fält för att möta den. I den franska hären fanns ett uppbåd av gräddan av den franska adeln samt en stor kontingent norditalienska armborstskyttar, sammantaget mer än 35 000 man varav kring 12 000 var tungt rytteri. Mot denna styrka stod kring 4 000 engelskt tungt infanteri och 10 000 bågskyttar. Den engelska styrkan hade en defensiv position på en kulle och slog snabbt tillbaka det inledande anfallet från armborstskyttarna, som under sin reträtt mötte de franska adelsmännen som inte var sena att hugga ner sina egna för deras ”feghet”. De franska ryttarna angrep rakt framifrån och var tvungna att passera öppen sankmark under hård beskutning varpå de var utmattade och hårt sargade när de väl nådde de engelska linjerna. Resultatet blev en otvetydig engelsk seger.

Av slaget vid Crecy går det att dra några slutsatser kring tungt rytteri. Det är effektivt i vissa väldefinierade situationer men sårbart då motståndaren står emot de psykologiska effekterna av en chock, för missilbeskjutning samt då terrängen är till dess nackdel. Slutligen är det uppenbart att rytteri måste få understöd av andra truppslag då framförallt hästarna är ytterst sårbara om de isoleras. Den som är beredd att tänka lite utanför boxen och överge konventioner kring krigföring fann också snabbt sätt att oskadliggöra de tunga ryttarna – exempelvis berättar källorna hur engelska (ofrälse) långbågsskyttar svärmade kring de franska riddarna, skar av deras sadelband och oceremoniellt dräpte adelsmännen när de låg försvarslösa på marken.

Att återvända till våra sår.

juni 28, 2009

“As vast quantities of left and liberal attention go to determining what socially marked individuals say, how they are represented, and how many of each kind appear in certain institutions or are appointed to various commissions, the sources that generate racism, poverty, violence against women, and other elements of social injustice remain relatively unarticulated and unaddressed. We are lost as how to address those sources; but rather than examine this loss or disorientation, rather than bear the humiliation of our impotence, we posture as if we were still fighting the big and good fight in our clamor over words and names. Don’t mourn, moralize.” (Brown, Wendy, Politics out of History)

Låt mig inleda med att konstatera att jag dels inte vet mer om Hardqueer än vad jag last mig till och dels att jag i grunden är sympatiskt inställd till aktionsgrupper som vill förändra hur vi gör kön/sexualitet. Kanske är det därför jag finner det värt besväret att peta i deras offentliga uttryck som tycks ha lånat ett gäng sidor ur Queer Nations bok med syfte att symboliskt undergräva/ifrågasätta rådande normer kring kön/sexualitet. Frågan är bara vilka oönskade konsekvenser en sådan strategi har.

I Politics out of History resonerar Wendy Brown kring farorna med att ständigt söka bekämpa en symbolisk ordning, att bedriva en politik som kretsar kring tillkämpandet av gruppspecifika rättigheter på moralisk grund av ett ursprungligt eller symboliskt övergrepp. Texten är skriven i en tydligt USAisk kontext – men den har onekligen vis bäring på mycket av den politik som bedrivs inom den svenska vänstern. Det är inte överdrivet svårt att hitta exempel på argumentationer som gör anspråk på att tala från erfarenhetsbaserade priviligerade positioner eller för den delen på angrepp mot upplevda verkliga oförrätter. Men i handlingen byggd på motstånd mot en ”norm” ligger också ett upprepande av densamma – faktum är att normen är nödvändig för motståndet och för den subjektsposition som exempelvis Hardqueer gör anspråk på. Utan normen blir en bild på Alexander Chamberlain iklädd BH på stranden bara en bild, det är bara genom normen som BH:n blir begriplig som motståndshandling men samtidigt innebär motståndshandlingen att normen återupprepas och därmed stärks. Så kanske det måste vara – Foucault har ju onekligen en poäng i att makt och motstånd förutsätter varandra.

Men en politisk grupp som har till syfte att destabilisera och upplösa normer har nog anledning att fråga sig själva om en sådan typ av motståndshandlingar inte snarare bidrar till normernas stabilisering genom återupprepning, om det verkligen är så klokt att ha en politisk praktik som – för att vara begriplig – förutsätter det som praktiken säger sig vara ämnad att bekämpa och om en sådan praktiks främsta effekt kanske är produktionen av de egna aktivisternas subjektivitet som offer för en förtryckande norm? Här tror jag inte det finns några självklara svar, men ett första steg kanske kan vara att sluta skapa subjektivitet genom att återvända till våra sår.

Munckska kåren

juni 21, 2009

Förra helgens önskedrömmar om lag und ordnung fick mig att fundera lite över medborgargardets historia i Sverige. Medborgargardet bör här förstås som en grupp bättre bemedlade personer som sammanslutit sig för att försvara en rådande ordning gentemot yttre hot. Jag tror det finns en poäng i att här skilja ut gardet från exempelvis uppbådet (som Hardt & Negri skriver om i Multituden) eller den folkliga resningen (pöbeln) – även om både ett posse och sans-culotter är medborgare som tagit över rättsskipning från staten.
Medborgargardets uppkomst hänger samman med den demokratiska statens genombrott, och med den därpå följande formella gränsdragningen mellan den härskande klassen och staten. I Sverige sker detta relativt sent men det finns dokumenterat hur borgare i Stockholm slöt sig samman i ”skyddskårer” under storstrejken 1909 och i s.k. ”svarta garden” under några stormiga veckor 1917. Regeringens inställning till dessa garden var försiktig då man fruktade en utveckling som liknade den finska – där även arbetarklassen upprättade en väpnad parallellstruktur och situationen eskalerade till inbördeskrig – och de upplöstes snart.

Den största organisationen bildades 1927 under ledning av pensionerade generallöjtnanten Bror Munck och kallades för Munckska kåren. Kåren bildades 1927 efter upprepad alarmism inom polis- och militärväsendet om kommunistiska kuppförsök. Inom stora delar av borgerligheten sågs 1925 års avrustningsbeslut som ett svaghetstecken, militären betroddes inte kunna skydda mot framtida resningar, och den fascistiska rörelsen var både liten – kring 150 personer i Stockholm – och oaptitlig för många. Därmed var jordmånen god för bildandet av ett hemligt garde, vars medlemmar bar revolver för att kunna skydda sig mot kommunistiska överfall, som vid speciella situationer skulle bistå ordningsmakten. Man befann sig utanför den formella statsapparaten men ledande personer, som Stockholms polismästare Hårleman, kände till organisationen och stödde den genom grupplicenser för pistoler. Också landsstormen stöttade kåren med tillgång till kulsprutor. Även om gardet skulle vara opolitiskt borgerligt hade man nära samröre med fascistiska grupper och man hämtade mycket av sin underättelseinformation från dessa.
I den verkliga världen finns det väldigt lite som pekar på att SKP verkligen förberedde ett väpnat övertagande av centrala punkter i Stockholm. Men rädslan för kommunismen i symbios med gammal hederlig skräck för de farliga klasserna och en stor gnutta förakt för den parlamentariska demokratin höll igång kåren. Den avslöjades när det kom fram att polismästaren hade hjälpt kåren att smuggla in pistoler från Tyskland och kåren upplöstes i och med införandet av förbud mot olovlig kårverksamhet 1934.
Munckska kåren hade kring 2000 medlemmar med titlar såsom direktör, byråchef och officer. Vilket väl ungefärligen kan sägas motsvara den sociala ställningen hos Art Directors i Västra Hamnen – även om dessa saknar revolvrar tycks de också drivas av föreställningar om nära förestående sociala utbrott som ska grusa deras ombonade tillvaro.

Reklam

juni 2, 2009

Jag har skrivit en avhandling, den ser ut såhär:

Avhandlingen!

Avhandlingen!

Vill man läsa den går boken att köpa för en billig peng på adlibris och bokus

Jag är inte alls kompis med WordPress. Det vore ju fräsigt att kunna ha denna reklam ständigt överst i högerkolumnen men jag kan för mitt liv inte begripa hur jag ska få en fin ruta där. Om någon vänlig själ kan hjälpa till blir jag tacksam…

Våld lönar sig aldrig!

juni 2, 2009

Kring sociala rörelser som utmanar legaliteten, som husockupanterna, finns en rad starka föreställningar kring hur de gör och hur de borde göra. I mycket är dessa föreställningar en uppvisning i konsten att argumentera mot social förändring enligt klassiskt konservativt snitt – att de som menar sig agera för förändring till det bättre i själva verket bara gör allt sämre har hävdats sedan åtminstone den franska revolutionen gick in i sin jakobinska fas. Denna typ av sociala rörelser skildras dessutom ofta i en så stark genre att de framställs som våldsamma nästan oavsett om de använder våld eller inte.
Men det finns trots allt anledning att testa några av föreställningarna empiriskt för att se vilken verklighetsförankring de har. Efter ockupationsfestivalen konstaterade även de mer sansade bedömarna att ”demokratin” tillhörde förlorarna och att ”bråk” vunnit. I resonemanget ligger att ockupanternas möjlighet att ”få” (för det är uppenbart att ”ta” inte ryms inom diskursen) ett hus hade försämrats genom helgens konfrontativa icke-våld. För vi vet ju att våld aldrig lönar sig.

Humanisten eller samhällsvetaren saknar tillgång till naturvetarens laboratorium och kliniska tester, men vi har tillgång till historien som ett fält där vi kan pröva våra tesers giltighet. Och nu slumpar det sig så lyckligt att Köpenhamn under de senaste åren varit skådeplats för en synnerligen aktiv husockupationsrörelse i samband med vräkningen av Ungdomshuset. Huset blev 1982 ett brukarstyrd men kommunalt ägt hus och det såldes 1999 till den kristna sekten Fadershuset. Husets brukare motsatte sig beslutet, befäste huset och blev i mars 2007 avhysta av den danska anti-terrorpolisen. Vräkningen, och den efterföljande rivningen av huset, blev startskottet för flera dygns våldsamma kravaller som slutade med proklamerat undantagstillstånd och hundratals gripna. Ungdomshusrörelsen varvade sedan mindre aktioner med veckovis återkommande demonstrationer. På halvårsdagen av vräkningen utbröt återigen allvarliga kravaller och i oktober genomfördes den största icke-våldsaktionen i Danmarks historia där man enligt konfrontativt icke-våld sökte besätta ett övergivet vattenverk. Den aktionen bär likheter med händelserna i Lund – av ett stort antal demonstranter lyckades några faktiskt ockupera ett hus även om polisen svarade med stor våldsanvändning.

Så lönade sig våldet då? Det korta svaret är otvetydigt ja. Efter aktion G13 inleddes förhandlingar mellan rörelsen och kommunen som resulterade i att Ungdomshuset återinstiftades. Marsnätternas våldsamma sammanstötningar ledde inte heller till att rörelsen marginaliserades, tvärtom blev den starkare så länge det fanns ett hus att kämpa för (paradoxalt nog är det bästa sättet att avväpna en husockupationsrörelse är att ge den ett hus). Mot detta går att invända att det först var när rörelsen visade sig beredd att överge molotovcocktails och gatsten som den kunde bli en legitim motpart i förhandlingarna (och lärdomen bör då bli att Lundaockupanterna måste inta en våldsam hållning som kan överges). Men kanske är det så att de som yttrar att våld aldrig lönar sig i själv verket bara söker förverkliga sin egen önskan om att utomstatliga aktörers våld inte borde löna sig genom ett performativt yttrande.

Husockupationer eller det konkretas dialektik

maj 2, 2009

När jag läser om den stundande Ockupationsfestivalen i Lund slås jag av hur det bara tycks finnas två alternativ för en ockupant att inta. Antingen en välkammad ungdom som med argument vill påtala behovet av att det byggs fler hyresrätter eller som en våldsverkare vars främsta syfte är att ställa till med trubbel och skrämma barn från kulturskolan. Problemet med den dikotomin är att den gör det så svårt att förstå varför någon vill ockupera och sedan bo i ett tomt hus. För om ockupationen bara är ägnad åt att förmå politikerna att bygga mer hyresettor (eller finansiera fler fritidsgårdar eller vadsomhelst) blir den endast ett publicitetsstunt, ett möjligen mer effektivt men dock likställt sätt att skriva en insändare. Och om det bara är ett utlopp för adrenalinkickar kan kommunpolitiker och journalister se på när polisen löser problemet, i trygg förvissning om att det som sker är lösningen på ett ordningsproblem – inte politisk repression.

Men det går ju att se en ockupation som både en politiskt opinionsbildande handling och som ett sätt att gripa in i – och förändra – en levd social verklighet. Den tjeckiska marxisten Karel Kosik resonerar kring detta i Det konkretas dialektik och tillsammans med bland annat kretsen kring den Jugoslaviska tidskriften Praxis kan han sägas representera en marxistisk humanism som sökte en väg att erkänna mänskligt handlande inom ramen för en historiematerialistisk samhällssyn. En mer ortodox marxism har tenderat att se mänskligt handlande som endast en avspegling av de materiella förhållandena i samhället, ett paradexempel kan vara den trötta determinism som präglade den tyska socialdemokratin under ideologisk ledning av Kautsky men kanske också hög- och senstalinismens ständiga uppskjutande av revolutionära handlingar till den dag då de objektiva förhållandena skulle vara redo.

Praxis blir ett sätt att gå bortom determinismen utan att för den sakens skull hänfalla åt total voluntarism. De materiella förhållanden är viktiga, ingen husockupationsrörelse utan ett materiellt behov av hus, men också föremål för förändring då det sociala och språkliga är del av de materiella förutsättningarna. I enlighet med Kosik går det att definiera en handling som praxis om den är kollektiv, meningsbärande och griper in i den sociala verkligheten. Praxis är ett sätt att se hur kollektiva handlingar faktiskt bidrar till att förändra den materiella verklighet de är sprungna ur. Ockuperade hus öppnar upp för andra sociala relationer än hyreskaserner.

Rent opinionsbildande politiska handlingar (som att ragga medlemmar till ett parti eller skriva insändare) är alltså inte praxis, precis som rent reproducerande aktiviteter (som att handla mat eller storstäda) inte heller är det. Fördelen med perspektivet är att det tillåter oss att se och analysera kollektiva handlingar som faller utanför det liberala parlamentariska systemet som politiska och därmed få en djupare förståelse för dem.

De revolutionära cellerna

maj 2, 2009

När liberaler vill förfasa sig över politiskt motiverad våldsbrottslighet från vänsterkanten brukar RAF eller Röda brigaderna ofta nämnas. Ur ett historiskt perspektiv är detta, så länge det handlar om de autonoma, gripet ur luften. Istället bör vi framförallt snegla åt de antifascistiska självförsvarsgrupperna under mellankrigstiden och – om vi tvunget måste söka en härkomst i det tyska 1970-talet – de Revolutionära cellerna.

De Revolutionära cellerna skiljer sig från de samtida stadsgerillorna genom en decentraliserad cellstruktur och ett radikalt annorlunda strategival, de gick aldrig in i den totala illegalitet som så fullständigt isolerade exempelvis RAF. Något förenklat kan vi kalla dem för weekend-terrorister. Samtidigt som medlemmarna i RZ levde legalt, med studier eller arbete, kunde de, ofta i skydd av nattens mörker, utföra diverse mer eller mindre spektakulära aktioner. Störst genomslagskraft hade kanske de flygplanskapningar som utfördes tillsammans med PFLP. Men som en tänkbar härkomst till de autonoma är antagligen deras sabotage som viktigare. Den nattliga aktionen av den lilla gruppen präglade ju mycket av 80- och 90-talens utomparlamentariska aktivism. Valet att inte gå under jorden förde också med sig att RZ, till skillnad från exempelvis RAF, bör ses som en del av samtidens nya sociala rörelser. Det går alltså inte att dra en skarp gräns mellan dem och andra former av kollektiv politisk praktik, snarare bör de spektakulära aktionerna ses som ena ändan i ett brett spektra av en politisk repertoar.

En annan viktig punkt är RZ organisering i sinsemellan oberoende grupper som delade aktionsnamn och plattform. Strukturen förde med sig en betydligt större följsamhet gentemot viktiga sociala strömningar och frågor. Det är nog ingen slump att RZ kom att få en separatistisk feministisk gren – Rote Zora – medan de mer ideologiskt renlärigt marxist-leninistiska stadsgerillorna alltmer kom att stå utanför de nya sociala rörelserna och så småningom isoleras. Ett paradexempel kan vara Blekingegadebanden i Danmark.

Samtidigt kan inte de västeuropeiska stadsgerillorna helt räknas bort från de (nordvästeuropeiska) autonomas tillkomsthistoria. Den väpnade kampen mot staten är en viktig startpunkt i brottet med samförståndet – även om den kollektiva erfarenhet som uppenbarligen dragits är att den väpnade kampen i isolerade partibildande strukturer är en återvändsgränd. De västeuropeiska stadsgerillorna etablerade även anti-imperialism som ett viktigt område för den utomparlamentariska vänstern.

Om jag ska våga mig på en spådom baserad i historisk kunskap så vill jag påstå att det känns främmande att delar av den autonoma rörelsen skulle ombildas till ett svenskt RAF. Istället är det betydligt troligare att en höjning av intensiteten i sociala konflikter tar form av generell massmilitans riktad mot staten, kanske med utgångspunkt i bostadsområdet snarare än arbetsplatsen.

Förövning till en studie av den autonoma rörelsens historia

mars 16, 2009

Anders Bergman – som är ”historiker”, lektor vid polishögskolan och fritidspolitiker för folkpartiet – brukar ofta släpas fram för att få berätta att den del av den svenska utomparlamentariska vänstern som vi kan kalla för ”De autonoma” snart kommer ta till vapen och bilda en stadsgerilla, att de ligger bakom allt från chipsbränder till tennishuliganism samt att de egentligen bara består av medelklassungdomar. Exakt hur en magisteruppsats som handlade om Röda brigaderna i Italien under 1970-talet berättigar till denna status som synsk expert har jag aldrig riktigt förstått. För några dagar sedan lyckades Bergman med att klämma in så många rena faktafel i en debattartikel att jag började fundera på om han kanske fått sin expertstatus i ett cornflakespaket. Men artikeln ger mig anledning att skriva några inlägg om den svenska militanta utomparlamentariska vänsterns historia.
Fast detta inlägg kommer handla om något som inte är så viktigt i den historian – nämligen konceptet stadsgerilla. RAF brukar ju dras fram av terroristexperter som ska kommentera de autonoma. På ett sätt förstår jag dem, i jämförelse med både sin samtid och dagens terrorister framstår RAF som rockstjärnor i snygga läderjackor och amfetaminjagade uppsyner. Problemet är bara att RAF är en så dålig referens till dagens autonoma. När Bergman ska belägga sambandet hänvisar han till att Motkraft publicerat en intervju med en frisläppt medlem av den tyska andra julirörelsen med positiva uttalanden om de väpnade feministerna i Rote Zora. Bergman lyckas helt förbise att dessa grupper (i synnerhet RZ) hade en radikalt annorlunda strategi än RAF, exempelvis erkände de vikten av att verka i en bredare social rörelse och gick aldrig under jorden. Dessutom får man kisa jävligt hårt för att inte se de stora ideologiska skillnaderna mellan en grupp som såg sig som den väpnade förtruppen till ett parti som skulle komma (RAF) och grupper som snarare såg sig som en del av ett brett socialt motstånd.
Om RAF:s främsta syfte verkligen var att ”avslöja statens fascistiska ansikte” vet jag inte. Ärligt talat är det inte särskilt intressant med en mikroskopisk grupp vars främsta avtryck var snygga bilder, välskrivna kommunikéer och ett magnifikt misslyckande. Däremot vet jag med säkerhet att Tupamaros, som Bergman tillskriver samma strategi, inte strävade efter detta. I Med andra medel konstaterar idéhistorikern Amanda Peralta att den latinamerikanska stadsgerillan arbetade efter en Guevaristisk focoteori, där de såg sig själva spela samma roll som los barbados på Kuba – det vill säga som kärnan i en revolutionär armé, som den härd varifrån gnistorna som tänder revolutionen skulle slå.
Jag som också är historiker förstår att Bergman blir så glad att få prata om sin avhandling att han med glädje pratar stadsgerilla med alla som ringer och frågar. Det är bara synd att hans legitima nörderi omvandlas till liberal terrorhets mot alla sociala rörelser som bryter samförståndet.

Bosättardemokratier

mars 8, 2009

I ett historiskt perspektiv skiljer de så kallade bosättardemokratierna från både den tidiga och den sena kolonialismen. Den tidiga kolonialismen präglas av mestizaje – av att kolonister och koloniserade smälter samman som i Latinamerika (även om den sociala verkligheten självfallet präglas av ett klassamhälle som i högsta grad är rasialiserat). Den sena bör ses som en historisk parantes – kolonisterna har lämnat de koloniserade områdena. Däremellan går det dock att utskilja vissa områden i Nordamerika, södra Afrika och Australien där kolonisterna istället kom för att stanna och samtidigt vinnlade sig om att hålla sig särskiljda från de människor som redan bodde på plats.

En annan sak som särskiljer bosättardemokratierna är att de behandlades som en del av moderlandet. Även om de nordamerikanska kolonierna förvägrades viss representation av London så fördes det därpå följande revolutionskriget med samma spelregler som gällde för europeiska mellanstatliga konflikter – vilket kan ställas i kontrast till hur kolonisterna förde krig mot ursprungsbefolkningen eller hur Storbritannien for fram i de delar av världen som beboddes av brunfärgade människor.Efter USA:s tillblivelse blev också den förda politiken mot de andra kolonierna med betydande vit befolkning betydligt mildare. Kolonierna Kanada, Sydafrika och Australien utmärker sig också genom att tidigt utsträcka demokratiska rättigheter till den vita befolkningen.

Medaljens baksida är dock behandlingen av ursprungsbefolkningen och den rasistiska åtskillnaden mellan människor som präglade (och i viss utsträckning fortfarande präglar) dessa samhällen. Om vithet – till skillnad från exempelvis födelseort eller ekonomiska tillgångar – var en biljett till medborgerliga rättigheter blev det centralt att avgöra vem som var vit och dra en skarp gräns gentemot icke-vita människor. Att bygga ett samhälle på åtskillnad är såklart problematiskt, de kolonier där ursprungsbefolkningen var tunn löste detta genom en systematisk utrotningspolitik. I exempelvis Sydafrika var detta ingen framkomlig väg, kanske för att den stora svarta befolkningens arbete var en förutsättning för kolonins existens – kanske för att man saknade kapaciteten till en industriell utplåning. I ett längre historiskt perspektiv går det alltså att dra slutsatsen att bosättardemokratierna bör ses som en parantes.

Det finns dock en bosättardemokrati kvar i världen. Ni vet vilken den är, den brukar kallas för mellanösterns enda demokrati. Och det är klart att Israel är en demokrati – i alla fall ges medborgerliga rättigheter till alla ur en viss kategori människor. Att det är ”judiskhet” och inte ”vithet” som är den urskiljande faktorn kan faktiskt kvitta. Israels problem är dock detsamma som alla bosättardemokratiers på lite längre sikt kommer det system av åtskillnad som byggts upp kollapsa på demografisk grund – för att industriellt utplåna de som lever på de ockuperade områdena kan väl inte vara ett alternativ?