Nu har jag enbart läst två-tre artiklar av Wendy Brown och jag är i grunden sympatisk till blogginlägget, även om jag förhåller mig skeptisk till tanken att vi gör kön, men är inte din kritik ändå orättvis?

Det säger sig självt i någon mån – dock utan att på något sätt bli trivialt – att varje form av sexualpolitik är bestämd av en norm och att den därmed ständigt hänvisar tillbaka till denna norm, men det relevanta är förstås att det skapas en _förskjutning_ just i och med denna hänvisning, det bildas en spricka i normens lag. För då någon accepterar utstötningen och avvikandet, rentav bejakar det, så måste man väl kunna erkänna ett slags undantag? Det är också _förskjutningen_ som gör att såret inte längre är ett sår, utan en produktion av subjektivitet.
Problemet med aktionen är väl därför inte att den reproducerar normen, vilket den inte (enbart) gör, utan att den inte förskjuter den i tillräcklig grad och inte heller är kapabel att göra det, eftersom den helt enkelt är en opportunistisk aktion. Det är förstås kinkigt att avgöra vad som är vad, opportunism eller ej, men att Marx använde begrepp som “verklig rörelse”, “mullvad” osv., handlar ändå om ett försök att söka efter krafter som inte enbart producerar subjektivitet utan även omvandlar subjektivitetens skrankor.

Kritiken bör väl snarare handla om otillräckligheten i just detta, i skapandet av subjektivitet. Marxistiska feministers ointresse för lek med identiteter o.dyl. handlar väl i grund och botten om något annat än ett ointresse för queerrörelser, eller vad det nu kan vara, och bör nog snarare förstås som ett slags politiskt intresse för motstånd mot det som skapar gränser och skrankor för den rådande formen av subjektivitet. Är det inte farligt att överge “determinismen” i marxismen och hemfalla åt queer osv om än endast i teorin?

Vi kan ju alltid tvinga Andrés att svara på det här, han lär ju vara expert i ämnet.

När jag har läst Browns kritik av ressentimentstyrd politik så har jag förstått den som en kritik av en identitetspolitik som gör sig beroende av det system som skadar den. Alltså exempelvis reifieringen av identiteten homosexuell under sent 1800-tal som så småningom ledde till hbt-rörelsens bejakande av den från 50-talet och framåt. Browns poäng – som jag förstått den – är att denna ressentimentala identitet – snarare än att upplösa det diskursiva system som konstruerar den som annorlunda – bidrar till att förstärka detta system. Andrafieringen kvarstår – även om de faktiska levnadsförhållandena förbättras genom den politiska kampen.

Såvitt jag har förstått Hardqueer (och mycket annan queerfeministisk politik) är identiteter en lek, ett spel som syftar till att skapa en ny politisk ontologi. Judith Butler exemplifierar en reaktiv/ressentimental politik med kampen för homosexuellas rätt att gifta sig. Eftersom konsekvensen av den sortens strävande blir en reifikation av en specifik homosexuell identitet, menar hon att strävandet blir reaktivt.

Jag vill påstå att kritiken av sårpolitiken framför allt är en kritik av våra politiska mål: är målet att försvara en viss identitet eller att lösa upp den? Browns kritik träffar kanske bättre på RFSLs arbete innan queervågen… eller den autonoma vänsterns fasthållande vid arbetarklassidentiteter?

För övrigt är jag så jävla trött på detta letande efter vad som kommer före och vad som kommer efter. Roten till allt det onda. Klass, kapitalism etc. Måste vi hålla oss kvar i dikotomin bas/överbyggnad nu år 2009? Är det inte dags att lämna kapitalocentrismen? I det avseendet så låter ju Brown rätt mossig i det citatet som du slängde in ovan… vad tror du?

Körde Munckska Gardet även med samma ”sossarna/staten skyddar de onda rödingarna och låter dom göra vad dom vill”-retorik trots sina egna priviligerade positioner? I fallet VH/Malmö är det ju så uppenbarligen absurdt, då Reepalu vill exakt samma sak som gardet (bevara fastighetspriserna och locka till sig köpstarka grupper i en period av ökande sociala spänningar), med det kanske finns en lång tradition av konspiratoriska vi-mot-dom-konstellationer i dessa sammanhang?

Och så får man väl hoppas att pajsarna i Västra Hamnen i Malmö har rätt i sina onda föraningar!