“As vast quantities of left and liberal attention go to determining what socially marked individuals say, how they are represented, and how many of each kind appear in certain institutions or are appointed to various commissions, the sources that generate racism, poverty, violence against women, and other elements of social injustice remain relatively unarticulated and unaddressed. We are lost as how to address those sources; but rather than examine this loss or disorientation, rather than bear the humiliation of our impotence, we posture as if we were still fighting the big and good fight in our clamor over words and names. Don’t mourn, moralize.” (Brown, Wendy, Politics out of History)
Låt mig inleda med att konstatera att jag dels inte vet mer om Hardqueer än vad jag last mig till och dels att jag i grunden är sympatiskt inställd till aktionsgrupper som vill förändra hur vi gör kön/sexualitet. Kanske är det därför jag finner det värt besväret att peta i deras offentliga uttryck som tycks ha lånat ett gäng sidor ur Queer Nations bok med syfte att symboliskt undergräva/ifrågasätta rådande normer kring kön/sexualitet. Frågan är bara vilka oönskade konsekvenser en sådan strategi har.
I Politics out of History resonerar Wendy Brown kring farorna med att ständigt söka bekämpa en symbolisk ordning, att bedriva en politik som kretsar kring tillkämpandet av gruppspecifika rättigheter på moralisk grund av ett ursprungligt eller symboliskt övergrepp. Texten är skriven i en tydligt USAisk kontext – men den har onekligen vis bäring på mycket av den politik som bedrivs inom den svenska vänstern. Det är inte överdrivet svårt att hitta exempel på argumentationer som gör anspråk på att tala från erfarenhetsbaserade priviligerade positioner eller för den delen på angrepp mot upplevda verkliga oförrätter. Men i handlingen byggd på motstånd mot en ”norm” ligger också ett upprepande av densamma – faktum är att normen är nödvändig för motståndet och för den subjektsposition som exempelvis Hardqueer gör anspråk på. Utan normen blir en bild på Alexander Chamberlain iklädd BH på stranden bara en bild, det är bara genom normen som BH:n blir begriplig som motståndshandling men samtidigt innebär motståndshandlingen att normen återupprepas och därmed stärks. Så kanske det måste vara – Foucault har ju onekligen en poäng i att makt och motstånd förutsätter varandra.
Men en politisk grupp som har till syfte att destabilisera och upplösa normer har nog anledning att fråga sig själva om en sådan typ av motståndshandlingar inte snarare bidrar till normernas stabilisering genom återupprepning, om det verkligen är så klokt att ha en politisk praktik som – för att vara begriplig – förutsätter det som praktiken säger sig vara ämnad att bekämpa och om en sådan praktiks främsta effekt kanske är produktionen av de egna aktivisternas subjektivitet som offer för en förtryckande norm? Här tror jag inte det finns några självklara svar, men ett första steg kanske kan vara att sluta skapa subjektivitet genom att återvända till våra sår.
Etiketter Hardqueer, Ressentiment, stranden, Subjektivering, Wendy Brown
juni 29, 2009 kl 10:23 f m |
[...] anledningen till det är, förutom att det är ett bra citat, att rekommendera ett inlägg av 3000tecken. Andrés skriver om normer och att ifrågasätta dom som ett problematisk form av [...]
juni 30, 2009 kl 3:02 e m |
Grym läsning! Tack! Jag har några kopplingar att bidra med…
När jag har läst Browns kritik av ressentimentstyrd politik så har jag förstått den som en kritik av en identitetspolitik som gör sig beroende av det system som skadar den. Alltså exempelvis reifieringen av identiteten homosexuell under sent 1800-tal som så småningom ledde till hbt-rörelsens bejakande av den från 50-talet och framåt. Browns poäng – som jag förstått den – är att denna ressentimentala identitet – snarare än att upplösa det diskursiva system som konstruerar den som annorlunda – bidrar till att förstärka detta system. Andrafieringen kvarstår – även om de faktiska levnadsförhållandena förbättras genom den politiska kampen.
Såvitt jag har förstått Hardqueer (och mycket annan queerfeministisk politik) är identiteter en lek, ett spel som syftar till att skapa en ny politisk ontologi. Judith Butler exemplifierar en reaktiv/ressentimental politik med kampen för homosexuellas rätt att gifta sig. Eftersom konsekvensen av den sortens strävande blir en reifikation av en specifik homosexuell identitet, menar hon att strävandet blir reaktivt.
Jag vill påstå att kritiken av sårpolitiken framför allt är en kritik av våra politiska mål: är målet att försvara en viss identitet eller att lösa upp den? Browns kritik träffar kanske bättre på RFSLs arbete innan queervågen… eller den autonoma vänsterns fasthållande vid arbetarklassidentiteter?
För övrigt är jag så jävla trött på detta letande efter vad som kommer före och vad som kommer efter. Roten till allt det onda. Klass, kapitalism etc. Måste vi hålla oss kvar i dikotomin bas/överbyggnad nu år 2009? Är det inte dags att lämna kapitalocentrismen? I det avseendet så låter ju Brown rätt mossig i det citatet som du slängde in ovan… vad tror du?
juli 2, 2009 kl 10:09 e m |
jag (som är en ganska slö bloggare) funderar och återkommer. Kanske ska jag försöka hinna läsa om ”The Desire to be Punished” ur Politics out of History och ”The question of Social Transformation” ur Undoing Gender. Sedan kanske det är värt att hålla i minnet att jag närmar mig Queer som teori/kritik och inte som politik, något som rimligen gör en rätt stor skillnad.
juli 4, 2009 kl 12:39 f m |
Korpen: Intressant kommentar. Funderar lite på vad du skriver och jag tror att vad det kommer ner till är att förändra/upplösa identitet är det centrala politiska projektet för grupper som Hard Queer (vilket gör att Wendy Browns varning kring hur identiteter skapas blir intressant). Den autonoma vänstern vars klassidentitet du stör dig på har väl däremot ett program (i den mening den har ETT program) som snarare riktar in sig på nedbrytande av institutioner, eller kanske till och med något så Deleuzianskt som blockerandet av vissa flöden (kapitalackumulation) och uppöppnandet av andra (fritt utbyte av varor). Hur identitet, eller gemenskap som jag gillar mer som begrepp, fungerar i det sammanhanget borde väl vara ganska annorlunda. Frågan är om kapital-relationen överlevde ryska revolutionen eller spanska inbördeskriget för att revoltörerna bejakade gemenskapen arbetarklass eller på grund av hur värde skapades, anhopades och distribuerades? Givetvis kan man aldrig helt och hållet separera på saker såhär, men är det ändå inte lite att blanda äpplen med päron att jämför klass med kön/sexualitet på det här sättet – eller fattar jag bara inte vad du menar? Inte för att på något sätt förflytta frågor om kön och sexualitet till en ”överbyggnad” – men gör man inte precis tvärt om när man ser kapitalismens/klass som något som bör närmas som om det vore en diskurs/identitet, som om räckte att vakna upp från mardrömmen för att allt ska bli bra.
Vi kan ju alltid tvinga Andrés att svara på det här, han lär ju vara expert i ämnet.
juli 10, 2009 kl 7:52 e m |
Äh, skit kom åt någon knapp på mitt tangentbord, så här skulle inlägget se ut:
Nu har jag enbart läst två-tre artiklar av Wendy Brown och jag är i grunden sympatisk till blogginlägget, även om jag förhåller mig skeptisk till tanken att vi gör kön, men är inte din kritik ändå orättvis?
Det säger sig självt i någon mån – dock utan att på något sätt bli trivialt – att varje form av sexualpolitik är bestämd av en norm och att den därmed ständigt hänvisar tillbaka till denna norm, men det relevanta är förstås att det skapas en _förskjutning_ just i och med denna hänvisning, det bildas en spricka i normens lag. För då någon accepterar utstötningen och avvikandet, rentav bejakar det, så måste man väl kunna erkänna ett slags undantag? Det är också _förskjutningen_ som gör att såret inte längre är ett sår, utan en produktion av subjektivitet.
Problemet med aktionen är väl därför inte att den reproducerar normen, vilket den inte (enbart) gör, utan att den inte förskjuter den i tillräcklig grad och inte heller är kapabel att göra det, eftersom den helt enkelt är en opportunistisk aktion. Det är förstås kinkigt att avgöra vad som är vad, opportunism eller ej, men att Marx använde begrepp som “verklig rörelse”, “mullvad” osv., handlar ändå om ett försök att söka efter krafter som inte enbart producerar subjektivitet utan även omvandlar subjektivitetens skrankor.
Kritiken bör väl snarare handla om otillräckligheten i just detta, i skapandet av subjektivitet. Marxistiska feministers ointresse för lek med identiteter o.dyl. handlar väl i grund och botten om något annat än ett ointresse för queerrörelser, eller vad det nu kan vara, och bör nog snarare förstås som ett slags politiskt intresse för motstånd mot det som skapar gränser och skrankor för den rådande formen av subjektivitet. Är det inte farligt att överge “determinismen” i marxismen och hemfalla åt queer osv om än endast i teorin?
juli 14, 2009 kl 9:42 e m |
Jag tog bort det inlägg Grenze refererar till (även om det såklart också hade varit intressant att låta det misslyckade och det förkastade stå kvar till allmän beskådan). När jag tagit mig samman ska jag försöka ta upp några trådar här, kanske blir det ett helt eget inlägg…