När jag läser om den stundande Ockupationsfestivalen i Lund slås jag av hur det bara tycks finnas två alternativ för en ockupant att inta. Antingen en välkammad ungdom som med argument vill påtala behovet av att det byggs fler hyresrätter eller som en våldsverkare vars främsta syfte är att ställa till med trubbel och skrämma barn från kulturskolan. Problemet med den dikotomin är att den gör det så svårt att förstå varför någon vill ockupera och sedan bo i ett tomt hus. För om ockupationen bara är ägnad åt att förmå politikerna att bygga mer hyresettor (eller finansiera fler fritidsgårdar eller vadsomhelst) blir den endast ett publicitetsstunt, ett möjligen mer effektivt men dock likställt sätt att skriva en insändare. Och om det bara är ett utlopp för adrenalinkickar kan kommunpolitiker och journalister se på när polisen löser problemet, i trygg förvissning om att det som sker är lösningen på ett ordningsproblem – inte politisk repression.
Men det går ju att se en ockupation som både en politiskt opinionsbildande handling och som ett sätt att gripa in i – och förändra – en levd social verklighet. Den tjeckiska marxisten Karel Kosik resonerar kring detta i Det konkretas dialektik och tillsammans med bland annat kretsen kring den Jugoslaviska tidskriften Praxis kan han sägas representera en marxistisk humanism som sökte en väg att erkänna mänskligt handlande inom ramen för en historiematerialistisk samhällssyn. En mer ortodox marxism har tenderat att se mänskligt handlande som endast en avspegling av de materiella förhållandena i samhället, ett paradexempel kan vara den trötta determinism som präglade den tyska socialdemokratin under ideologisk ledning av Kautsky men kanske också hög- och senstalinismens ständiga uppskjutande av revolutionära handlingar till den dag då de objektiva förhållandena skulle vara redo.
Praxis blir ett sätt att gå bortom determinismen utan att för den sakens skull hänfalla åt total voluntarism. De materiella förhållanden är viktiga, ingen husockupationsrörelse utan ett materiellt behov av hus, men också föremål för förändring då det sociala och språkliga är del av de materiella förutsättningarna. I enlighet med Kosik går det att definiera en handling som praxis om den är kollektiv, meningsbärande och griper in i den sociala verkligheten. Praxis är ett sätt att se hur kollektiva handlingar faktiskt bidrar till att förändra den materiella verklighet de är sprungna ur. Ockuperade hus öppnar upp för andra sociala relationer än hyreskaserner.
Rent opinionsbildande politiska handlingar (som att ragga medlemmar till ett parti eller skriva insändare) är alltså inte praxis, precis som rent reproducerande aktiviteter (som att handla mat eller storstäda) inte heller är det. Fördelen med perspektivet är att det tillåter oss att se och analysera kollektiva handlingar som faller utanför det liberala parlamentariska systemet som politiska och därmed få en djupare förståelse för dem.
Etiketter husockupation, karel kosik, ockupationsfestival, praxis
