Förord

Att skriva avhandling är en aktivitet som kan beskrivas genom en mängd liknelser. Många liknar sin doktorandtid vid en resa, andra talar om födseln av en bok och vissa fokuserar på det lustfyllda eller det plågsamma. För mej har avhandlingsskrivandet och doktorandtiden varit allt detta och mycket mer. Men jag tror att avhandlingen för mej inte i första hand är ett verk – en bok fylld av förhoppningsvis intressanta resultat. Istället är denna avhandling för mej framförallt ett resultat av min egen tillblivelse som historiker. Något som fångas i filosofen Judith Butlers tankar kring hur ett subjekt blir till:
The more a practice is mastered, the more fully subjection is achieved. Submission and mastery take place simultaneously, and this paradoxical simultaneity constitutes the ambivalence of subjection. Though one might expect submission to consist in yielding to an externally imposed dominant order and to be marked by a loss of control and mastery, paradoxically, it is itself marked by mastery. […] In this view, neither submission nor mastery is performed by a subject; the lived simultaneity of submission as mastery, and mastery as submission, is the condition of possibility for the emergence of the subject.
Att bemästra något innebär alltså enligt henne också en underkastelse inför det som bemästras. På samma sätt innebär underkastelsen också att det är möjligt att bemästra det man underkastas. Därigenom blir den enskilda individen till som handlande människa, som subjekt.
För att konkretisera: Jag menar att en forskarutbildning i historia kan ses som en maskin som producerar historiker. För att detta ska vara möjligt måste självfallet den enskilda doktoranden frivilligt underkasta sig den rådande regimen, men en underkastelse är det likväl. Samtidigt vill jag betona att det är en underkastelse som är möjliggörande av såväl bemästrandet som den egna subjektiviteten. Som ett pris för att ges möjlighet att mer eller mindre fritt få forska om ett självvalt ämne är underkastelsen att betrakta som utförsäljning. Min poäng är alltså att denna avhandling kan ses som ett monument över min tillblivelse som historiker, som ett resultat av en process som innehållit och krävt både underkastelse och bemästrande och som slutpunkten på en resa fylld av hänförelse och hårt arbete.
Även om processen inneburit stundtals smärtsamma insikter om det svåra att förena det som inte går att förena, det ouppnåeliga i att vilja det omöjliga och de begränsningar min egen förmåga sätter är denna avhandling framförallt en produkt av den obeskrivliga njutning det är att få ynnesten att under fem år få ägna sej åt något så skamlöst som historia. Min förhoppning är att läsaren kan finna något av den glädje jag lagt ner i arbetet genom att läsa avhandlingen.

Etiketter bemästrande, Subjektivering, underkastelse