När jag skriver detta är det knappt två veckor kvar till det Europeiska sociala forumet i Malmö och i de lokala tidningarna har artiklar som målar upp bilden av en hotande invasion av gatukämpande ”motaktivister” börjat dyka upp. Föga överraskande försöker moderaten Anja Sonesson klumpa samman forumet med våldsamheter och sossen Ilmar Reepalu dra en skarp gräns mellan goda forumbesökare och huliganer som bara är ute efter våld för våldets skull. Den som kikar på ESF Action Networks hemsida inser snart att den visserligen innehåller en dos kravallromantik men att det löfte om ”att bryta upp asfalten” som Sydsvenskan hotar med i sin helhet lyder ”Vill du bryta upp asfalten och plantera en kolonilott?”. Möjligen är olaga kolonianläggning svårt ordningsstörande, det är ju svårt att köra på Amiralsgatan om det odlas vinbärsbuskar på körfältet, men det bör nog inte förstås som ett löfte att störta Malmö i blod och eld.
Om det kommer bli oroligheter under den helg forumet pågår får framtiden utvisa, men egentligen är det inte överdrivet intressant. Toppmöteskravaller har fallit in i en trött och ritualiserad dramaturgi där frammanandet av de kommande oroligheterna är inledningen till den symfoni där stenkastningen är crescendot. Det jag finner intressantast med rapporteringen är hur media omsorgsfullt bygger upp en förväntning på kommande oroligheter och hur de frambesvärjer ett hotande men samtidigt undflyende subjekt av ”motaktivister” som ska förstöra festen. Och alldeles oavsett om de som uttalar sig om forumet är för eller mot det enas alla i sitt avståndstagande gentemot dessa förment apolitiska bråkmakare. Detta handlar självfallet om politik och vilka politiska metoder de menar är förenliga med dagens liberala parlamentarism. Men det handlar också om ett behov av att frambesvärja det den liberala politikern inte är och aldrig kan vara för att hon ska kunna finnas.
Den liberala demokratin kräver en ständig försäkran om att vi är demokrater (och därmed endast agerar inom den liberala parlamentarismen) samtidigt som tillägnandet av egenskapen demokrat delvis görs genom en negativ avgränsning gentemot det andra – de hotande icke-demokraterna. Därför definierar media de som hotar som ”motaktivister”, i ordet ligger en behagfull och nödvändig glidning till det odefinierade. Vad dessa mytiska ”motaktivister” är mot preciseras aldrig och i avsaknaden av precision ligger ordets maktteknik. Det som skapas genom beskrivningen av vagt definierade ”motaktivister” är inte de hotande barbarerna så mycket som de hotade demokrater som hukar bakom polisens sköldar. Demokraten kan ju inte vara demokrat om det inte samtidigt finns någon eller några som är icke-demokrater. Samtidigt som liberalismen utlovar allas lika värde inom det demokratiska systemet bygger den på uteslutande makttekniker.
Den etablerade ordningens företrädare behöver denna typ av frammanade hot. Frågan är bara om de som tillskrivs det hotande behöver spela upp den etablerade ordningens skådespel?
Etiketter abjektion, ESF, liberalism, politiskt våld
